Enligt den yttre beskrivningen i efterlysningen om Bosse är han en typisk nordisk pojke: ljust hår, blå ögon, klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Annars finns det inte mycket att säga om hans yttre egenskaper. Ilon Wiklands svartvita bilder belyser inte mycket till. Namnet presenteras ändå ordentligt: som Bosse heter han Bo Vilhelm Olsson och senare i Landet i fjärran Mio, enligt fadern Mio, min Mio.
Om inre världen får läsaren veta mera. Bosse har varit en liten pojke som saknar en trygg vuxen. Fosterföräldrarna vill helst inte se honom inomhus och även andra barn stöter bort honom. Den bästa kompisen Benkas pappa är en förebild till honom. När han ändå kommer fram till Landet i Fjärran får läsaren en känsla att hans personlighet ändras. Den osäkra pojken blir självsäker när han märker att fader konungen och andra personerna tycker om honom. Det här får man ändå läsa mellan raderna. Han säger bland annat: ”Där ser man. Det där med Bosse var fel, liksom allting annat var fel när jag bodde på Upplandsgatan.” Känslorna finns även med i handlingarna: ”Mina ben var så glada och kunde inte vara stilla, och mina armar var så starka.” Mio, min Mio är en handlingsorienterad fantasiberättelse och det så att säga hör till att det händer saker som är övernaturliga eller underliga men som i boken tas som helt normala. En sådan händelse är det när Mio blir osynlig med hjälp av sagoväv i jackan.
