Jag tycker att jag har hittat på mångsidiga uppgifter i skolan som kräver olika saker av eleverna: stillbilder, pantomim, rollspel, iscensättning av litterära texter osv. Ändå var början på processdramakursen en chock för mig. Vi skulle göra "konstiga" saker och uttrycka oss med olika ljud och kroppsrörelser. Plötsligt utsattes vi att själv göra och var utanför vår bekväma roll som ledare som bara styr och hittar på idéer. Visst hade jag i klassrummet visat mall många gånger men här vi på en helt ny nivå. Det kändes att man aldrig kommer att ha drama i klassrummet mera om det känns lika obekvämt för eleverna (även om mina tidigare erfarenheter visade alldeles tvärtom). Senare ökade tryggheten och jag fick lära mig om helt nya saker kring dramaundervisning. Jag tror alltså att det kan ändå vara bra att utmana sig själv och eleverna för att våga sätta sig i en roll ordentligt.
Drama är alltid en process. När vi började öva på kursen fick vi korta och ofta lite otydliga instruktioner. Varje gång började vi med en jogastund vilket hjälpte till att koppla av. Vi lekte också några lekar med tydliga regler. Vi fick hålla ett oförberett tal kring ett tema som var bekant åt alla, pjäsen som vi hade varit och tittat på på teater. Vi hade även delta i många andra typer av övningar. Med eleverna i skolan måste man tänka på manga saker.
Rummet för drama
Det första jag tänker på är vikten av en trygg psykisk miljö. Den är den viktigaste av miljöerna. I skolan hittar man alltid utrymmen för drama. Om klassrummet är för litet och gymnastiksalen är bokad kan man vara ute på skolgården. Om man jobbar med publikarbete i skolan är villkoren lite annorlunda. Det ska helst finnas en scen där akustiken fungerar och dit publiken ryms. Jag återkommer till temat. Den psykiska miljön däremot byggs mellan deltagarna. De ska lita på varandra och acceptera varandras sätt att uttrycka sig i en roll. Draman i skolan speciellt med mindre elever ska vara ganska strukturerat och styrt så att alla verkligen känner sig trygga i sig och i sociala samspelet. Då tar inte de vildare över och hoppas de tystare också trivs.
Lärarens roll är stor speciellt med mindre barn som är ovana i dramaarbetet. Läraren fungerar som förebild - visar mall, ger idéer och vågar sätta sin personlighet i spel - men också som en trygg, pedagogisk ledare.
Dramakonventioner
Dramakonventioner är olika strategier att utöva drama. Man kan ha nytta av dem när man funderar på olika närmandesätt till ett tema. De delas i olika kategorier av Neelands (1990) beroende på på vilken nivå man rör sig. Den första är “context-buildning”. Man kan arbeta t.ex. genom spel, stillbilder, utklädning eller soundtracking. Det här sättet är nyttigt när man vill göra en situation klar för alla, påverka atmosfären mångsidigt, rikta allas uppmärksamhet till kontextens möjligheter eller framföra olika tolkningar som finns i gruppen. I de här konventionerna gäller det främst att bygga en kontext som sedan kan väcka intresse för att skapa djupare innehåll till den.
Narrativa konventioner har fokus på olika händelser som är centrala för utvecklandet av dramat. En grupp kan testa sina hypoteser om temat och börja bygga drama med hjälp av språk och beteende som är typiska för kontexten. Narrativa konventioner är t.ex. telefonsamtal, möte, rollspel, reportage eller hot-seating där en gruppmedlem sätts in i en roll och de andra övar att intervjua genom att ställa frågor till rollpersonen. Typiskt för de här konventionerna är att de härstammar från verkligt liv och är tids- och utrymmesmässigt realistiska. De fungerar bra även med barn för att de är naturliga för dem och de kan med sin livserfarenhet fungera i de här övningarna.
Den tredje typen av konventioner heter “poetic actions”. De här är nyttiga om man vill se vad som finns bakom händelserna. De ska öka medvetenhet om formen och ge ett nytt perspektiv till arbetet. De kan även öka användningen av känslor och öppna nya kanaler till kommunikationen på en symbolisk nivå. Sådana här konventioner representeras t.ex. av montage (iscensättning av en situation som kan formas om och ändras t.ex. från en sinnestämning till en annan), forumteater (en scen eller pjäs spelas två gånger och på andra gången kan en aktör ropa "Stop", ta en ny roll och ändra scenen så som hon/han tänker situationen skulle kunna se ut), reenactment (spela en händelse som hänt) eller mimad aktivitet. En del tycker om att arbeta poetiskt för att man då inte är så verklighetsnära som i narrativa strategierna. Några poetiska tekniker kan ändå vara ganska svåra och kräva att alla godkänner konventionen som används.
“Reflective actions” är konventioner som används när man vill vara lite utanför händelserna eller se vilka betydelser och teman är viktigast. De kan även hjälpa att se vad en figur tänker. Sådana konventioner är t.ex. marking the moment, narration, moment of truth, thought-tracking, gestalt, this way, giving witness eller voices in the head. De här strategierna tar längre än naturlig tid för att händelserna avbryts och det inleds en reflektion om psykologiska perspektiv. De kan vara krävande för eleverna för att de kräver inlevelse och psykisk närvaro.
Dramaarbete i klassen
I skolan är det viktigt att ge tydliga instruktioner åt eleverna. Det är även viktigt för att elevernas och lärarens förväntningar skulle mötas. Tydliga instruktioner betyder ändå inte att läraren bestämmer vad som görs utan man kan lämna det så pass öppet att elevernas har möjlighet till egen tolkning. Jag upplever att man måste börja med att berätta om temat som behandlas. Det beror mycket på syftet hur man jobbar, alltså om det är en del av en inlärningsprocess eller om det handlar om publikarbete. Ofta är det lättast att börja med kontextskapande och narrativa konventioner. Man kan som grupp ”definiera” situationen så att den är gemensam åt alla. När allas uppmärksamhet är riktat till samma saker kan man gå vidare med mer komplexa konventioner. Om man tänker t.ex. på arbete utgående från en bok kan man efter läsningen för bilda stillbilder där personerna ingår. Man kan även överföra bokens tema närmare elevernas eget liv med hjälp av drama. Då kan man först arbeta med bokens händelser och sedan med det nya temat. I sådant arbete har man nytta av poetiska och reflektiva konventioner. I dem försöker man gå under ytan och bakom händelser och väcka nya tankar om temat hos eleverna.
Efter uppgiften är det viktigt att alltid gå igenom vad som hände och varför. Det är viktigt för deltagarna att få säga hur de tänkte och till de andra. Om gruppen fungerar bra tror jag att alla vågar delta som sig själva och även berätta om hur de upplevde uppgiften. För läraren är det viktigt att kontrollera tryggheten och ge hellre positiv feedback än att vara för kritisk. Ändå ska man försöka vara ärlig.
Jag har en bra erfarenhet av en litteratursekvens med åk 4. Vi läste Maria Gripes Den magiska kappan i klassen. Vi arbetade t.ex. med kontextkonventioner, dvs. stillbilder antingen som helt tysta eller med en ”reporter” som berättade till de andra vad som händer på scenen. I grupper fick eleverna använda poetiska konventioner och hitta på djupare karaktär till de få huvudpersonerna så att de använde bokens beskrivningar som utgångspunkt. Senare fortsatte vi med att utveckla en framtidsscen. Eleverna bearbetade temat i små grupper och funderade vad sextonåringar och åldringar brukar vara intresserade av. I den uppgiften hade vi även lite inslag av forumteater för eleverna fick avbryta mitt i allt och lägga till eller ta bort något som de tyckte att inte passade i scenen.
Publikarbete är ganska vanligt på skolornas fester. Vi hade t.ex. nu på vårfesten en teaterföreställning där hela skolan deltog, även de vuxna. Dramapedagogen som drog projektet var nöjd med det hela och våra kanadiensiska gäster berömde än en gång den finländska skolan och arbetet som görs här. De sa att de aldrig sett något liknande i Kanada under sin 30åriga karriär. Alla lärde sig massor av scenarbete men den viktigaste "läran" var att kunna ta emot kritik, både positiv och negativ och kunna utvecklas samt att kunna skilja på sig själv och rollen. Om man får kritik om rollen ska man inte tänka att jag är så utan min roll är nu så och jag kan utvecklas i rollen. Här ett litet avsnitt från en övning:
